Oooh, oooh... EVERYBODY FORM A LINE!

Efter konserten så försöker jag ta mig ut från stadion. Det går snabbare än jag trodde att det skulle göra. Jag vadar över betongen i sandaler som är så blöta att det säger plask när jag går, genom ett hav av bortglömda regnjackor och Coca Cola-glas som har trampats sönder till gråvit sörja.

Nu när jag inte längre står ingosad bland en massa andra svettiga, lyckliga människor så fryser jag, och jag har ingen aning om vart jag ska. Jag är rufsig och smutsig och förvirrad. Det är ungeför så jag brukar må större delen av tiden, men inte idag.

När jag hittar ut så återstår att hitta mina vänner. Jag irrar runt ett tag till, sedan ser jag dem stå och trycka utanför en av alla sexton utgångar, och glädjen som tidigare hade varit någorlunda återhållen av regn, hunger och den där tomheten som alltid följer en lyckad konsert, exploderar i ett glittrande fyrverkeri. Det blir så verkligt när jag ser deras ansikten, och fastän jag inte har någon energi kvar så rusar jag fram till dem, kramar dem hårt, hårt, och inser på riktigt att det inte finns några jag hellre skulle tillbringa den här kvällen med. 

Sedan går vi ut på stan, försöker hitta hem. Jag var helt slut för en kvart sedan, men nu är klockan halv två och jag är piggare än jag har varit på hela dagen. Vi har inte setts fram tills nu, fick inte ens stå tillsammans på konserten, och jag har så mycket att berätta för dem. Allting från nattbussen till köandet till att stå en meter bort och se strålkastarna reflekteras i Bruces örhänge. Jag frågar knappt hur det var för dem, så hyper är jag, men jag förstod redan när vi hade kramats och Lottas första ord var: "Vilken jävla FITTKONSERT!" 

Jag vet att hon menar det positivt. De är jättetrötta, jag är ännu tröttare. Jag har i princip sprungit ett maraton, varit vaken i tjugo timmar, och den bränsle jag hade var en halv burk keso, ett äpple och en varmkorv. Varenda led i kroppen är död, fötterna värker, jag måste upp om sex timmar, de om fyra. Ändå sitter vi i Lenas kök till klockan tre. Tesörplande, kalla scones. Viskande i kökslampesken. Vi måste gå igenom precis allting, vartenda magiskt ögonblick. 

Innan konserten har jag kommit till Göteborg med nattbuss. Gått med min enorma ryggsäck över Drottningtorget, och när Jack och Felicia hade försvunnit var det bara jag som var vaken i hela världen. Efter lite förvirring hittar jag till Ullevi, och precis när jag ställt mig frågan hur jag nu ska hitta till campingplatsen, den undre världen för de som tänkte tälta inför konserten vare sig Live Nation ville det eller inte, så går det förbi den enda människan i världen förutom mig som är vaken. Han stannar när han ser mig. 

"Springsteen?"

Jag ser mig om. Inte helt säker på hur det syns så tydligt att jag ska se honom.

"...Ja?" 

"Du ska upp här och till vänster." 

Jag går åt hållet han pekar. Har inget annat att gå på. När jag har gått en liten bit märker jag att jag inte är den enda i hela världen som är vaken, långt ifrån. Det börjar dyka upp människor, fler och fler, och alla verkar vara på väg åt samma håll. Det dröjer ett tag innan jag märker att de alla har Springsteentröjor, och jag vet säkert att jag är på rätt ställe när jag ser en kille med Born to Run-omslaget tatuerat på vaden. 

Jag går upp i parken som verkar vara ett inofficiellt Bruce-camp. Tält börjar dyka upp, först bara några stycken men sedan i enorma klungor, som färgglada svampar ur marken, och jag letar upp killarna som är ansvariga för allting. När jag ska få mitt könummer får jag först ett i ett lågt hundratal, men när det kommer fram att jag ska gå på lördagskonserten så får jag ett nytt nummer. Jag får köplats 21. 

21. 

Jag går därifrån fullt övertygad om att något är fel. Jag har missuppfattat någonting. Jag rullar ut min sovsäck och tänker att det säkert är 21 tält som är framför mig, inte 21 personer. Det skulle ju vara helt galet om jag får bli den 21a personen från scenen. Det skulle ju vara det bästa som hänt i mitt liv, typ. 

Det här är för mycket att tänka på nu. Jag lägger mig i sovsäcken, somnar innan solen har börjat gå upp. 

När jag vaknar har solen gått upp för länge sedan, och jag kokar i den svarta sovsäcken. Jag skalar av mig alla överflödiga kläder, lägger mig och solar med en kanadensisk deckare, och senare med en Springsteen-tidning som Jack kommer förbi med. Första dagen går fort, och vid åtta börjar fredagskonserten, knappt hundra meter bort. Till ljudet av Drive All Night somnar jag och ler. 

Första dagen var underbar, andra dagen är överjävlig. Det är då regnet kommer in, och organiserad som jag är tog jag med mig en regnjacka hemifrån. Sömnig som jag är så försover jag mig den morgonen, måste springa till Ullevi för att hinna köa med mitt grymma 21-nummer innan alla slököare kommer dit. Jag glömmer regnjackan, och kommer till arenan utan smink och med oborstade tänder, antagligen lika sexig som grottkvinnan Lucy. De ger oss en plats där vi ska sitta och köa, de ropar upp våra nummer, och säger att vi måste vara här igen till ett, men tills dess kan vi göra vad vi vill. Det är om fyra timmar, men jag har ingen som vaktar min plats. Jag är här ensam, och jag vågar inte gå och göra någonting. Den enda underhållning jag har är det som finns i min midjeväska, vilket är mina biljetter, min mobil och min plånbok. Och jag sitter ändå där i fyra timmar. Utan regnjacka.

Jag står helt enkelt inte ut med tanken på att vänta så länge på den här platsen om det finns minsta lilla chans att jag förlorar den. 

Efter vårt andra upprop, vid ett, så säger de att vi måste vara här till tre igen. Då ska vi börja köa på riktigt, då kan vi inte springa och handla mat och ha oss. Och precis då börjar min mobil såklart ladda ur. Eller, inte ens ladda ur, halva batteriet är kvar, men det är precis vad min överpessimistiska hjärna har väntat på. Mitt i all spänning blir jag besviken, fastän jag inte ens har kommit in på arenan. Det är som om mitt dåliga mobilbatteri inte är ett resultat av att jag låg och sms:ade i princip hela igår, utan ett tecken. 

Det börjar i bakhuvudet. De där satans tankarna. Att jag ska ha sett fram emot det här i ett halvår, och jag kommer bara bli besviken. 

Jag släpper min köplats i någon timme för att springa och leta upp en affär som säljer mobilladdare. Ungefär då börjar regnet på riktigt, och nu har jag inte ens taket utanför Ullevi att gömma mig under. Jag går ut i min tunna t-shirt, tänker att jag är en vuxen kvinna, jag har gjort svårare grejer än att hitta en laddare i centrala Göteborg, det är absolut ingenting att bli såhär nervös över. Men innan jag lämnar arenaområdet måste jag stänga in mig på en bajamaja och gråta en stund. Oavsett alla förnuftiga saker jag tänker. 

Jag hittar en laddare efter ett tag. Tar tillfället att prata lite med mamma. Hon hör bara genom sms hur upprörd jag är, hur jag har nått det där stadiet av hysteri att jag inte ens står ut med tanken på att gå in på konserten, stå längst fram, och så kanske Bruce ser mig såhär, med smutsigt hår och utan smink. 

"Be Jack att lösa av dig, så kan du åka hem en sväng och duscha."

"Jag har ingen handduk."

"Köp en. Jag betalar."

"Nej, jag måste vara här." 

Jag ser inget alternativ i den här frågan. 

Pappa kommer någon timme senare, blir helt förskräckt när jag säger att jag knappt har ätit idag. Han köper två varmkorvar till mig precis när de släpper in oss till fållan för oss med könummer under 500, och vid det laget är jag, trots det faktum att jag är svinhungrig, för nervös för att äta. Jag äter en korv, så långt sträcker mig självbevarelsedrift just nu. Efter en timme i fållan släpps vi in ett snäpp närmare arenaingången, och hela tiden den där rösten i huvudet. Tänk om det inte blir kul. 

Såklart att jag av alla människor ska ta något som är naturligt fantastiskt, och vara så orolig för att det inte blir kul att jag egenhändigt ser till att det inte blir kul. 

En kvart innan de släpper in oss på arenan blir regnet, som faktiskt har lugnat ner sig, en ren och skär syndaflod. Jag är så uppspelt att jag nog inte hade märkt något om det inte var för alla som kurade ihop sig under det utskjutande taket på arenan, men snart ser man knappt husen på andra sidan gatan. Luften är gråmatt, våra engångsponchos prasslar mot varandra. Sedan kommer en av vakterna ut. 

"Nu ska vi släppa in er. Ta varandra i handen, och när ni kommer in dit kommer golvet vara halt. Spring inte." 

Jag grabbar tag i tjejen som står framför mig. Jag har stört mig på henne den senaste timmen, för hon är en sådan där som har följt efter Bruce genom hela Europa, och har stått under hela kötiden och sagt så högt hon kan om vad som är tyyyypiskt för den här turnén, att hon aaaaldrig skulle kunna tänka sig att stå någon annan stans än allra längst fram. Men inget av det där är viktigt nu. Det är inte heller viktigt att trots att vi släpps in nu så börjar inte konserten förrän åtta, det är tre timmar vi kommer stå därinne och bli dränkta. Skitsamma. Nu ska vi in. Nu gäller det. 

Ullevi är nästan läskigt stort. Man drunknar liksom när man kommer in dit, till och med utan regn. Man är så liten. Jag håller hårdare om tjejen framför mig, försöker inte ens springa fram, det är vakter som skriker att vi ska hålla oss lugna på bokstavligt talat varje ledig yta. Vi går lugnt och samlat genom denna gigantisk arena, till scenen som är på andra sidan från ingången. Även de bästa av regnjackor ger upp efter sju timmar av intensivt regnande, och jag känner hur det börjar läcka vid armarna när jag går över planen. Vakterna tittar på oss med närmast roat medlidande där vi går, och jag vet hur fånigt det ser ut. Men jag ler som en idiot hela vägen in, och när vi är nästan framme vid scenen skiter alla i vakterna precis samtidigt, vi släpper varandras händer och springer, jag springer, kraschar in i staketet, det åtråvärda staketet, precis framför scenen. Jag står och tittar upp på micken där en av de få människorna jag verkligen ser upp till kommer stå om tre timmar. 

Jag står allra, allra längst fram, vid mitten av scenen. 

Fuck 36 timmar. Jag hade köat i en vecka för den här platsen. 

Jag klamrar mig fast vid gallret under alla tre timmar som följer. Mina nerver är på utsidan. Det blir inte bättre av att regnet inte visar några som helst tecken på att lägga av. Inte för att det i sig stör mig, bara det att det vore sådan himla Live Nation-stil att säga nee, nu regnar det lite, då kan vi inte hålla på med något så fånigt som episka konserter. Och den tvångstanken leder till andra; har jag mobilen? Tänk om Olivia och Lottas tåg är försenat? Tänk om de inte hittar pappa när de ska få sina biljetter? Tänk om... 

Timmarna sniglar sig fram. Efter ett tag blir till och med det svårt att se, för glaset på min klocka börjar imma igen. Efter ett tag är jag så frustrerad att jag inte ens applåderar med de andra för att locka ut bandet. Varje gång en ny scenarbetare går ut på scenen och moppar bort vatten eller tejpar fast texthäften i golvet så är jag beredd att kasta något på dem. Jävla Bruce. Jag har väntat i tolv timmar bara idag, och i ett halvår innan dess. Jag är inte på humör för stämningshöjare. Jävla idiot. Kom ut nu. 

Och så kommer körsångarna i bandet ut. Min hjärna stänger av någonstans där, det är bara känsla från och med nu. Och så orgelspelaren, blåsorkestern, lite ointressanta människor. 

Och så Roy Bittan, Max, Nils, Steven. 

Och så Bruce. 

Samma sekund som jag ser hans ansikte, två meter bort, så är allt förlåtet. Jag hade väntat i en vecka, ett år, fan, hela mitt liv är ju bara en enda lång transportsträcka mellan de här konserterna. Jag kan vänta hur länge som helst, bara för det här ögonblicket. 

Själva konserten... Nej, den kan jag nästan inte skriva om. Inte när det var så nära, så stort och vackert. Att stå där och hoppa med till Badlands när fötterna redan var slut. Gråta med människor jag inte ens känner under Jungleland. Det finns inte ord. Det är för stort. 

"TJEINARE JÖTTEBORRRG!" skriker Bruce, hans elgitarr ylar redan i hans händer. Den gör precis som han vill, precis som publiken, som vrålar all vår förväntan upp mot honom på scenen. Det är en konstig känsla när över sextiotusen människor alla riktar sin kärlek mot samma håll.

Första låten är ganska trivial. Inte ens hans. Who'll Stop the Rain, klassiker vid det här laget, men inte hans. Jag kan inte ens texten, men sjunger med ändå. Det löser sig säkert. Och jag är en del av något så stort just nu att min insats inte spelar någon roll. Jag är helt betydelselös och så himla viktig. Sedan är det The Ties That Bind, som jag älskar i vanliga fall, men att stå där... 

Jag är så betydelselös, och så viktig. Jag kan stå och skrika med "THE TIES THAT BAIAIAIAIAIAIAIAAAAND!" i total falsksång, och jag försvinner bland alla människor, men Bruce ser mig. Han förstår mig. Hur skulle han annars kunna ta allt jag vill och kunna skriva en låt om det?

Oavsett hur många viktiga grejer som kommer gå fel efter den här kvällen, så finns det inget som kan förstöra det här som är just nu. Och sedan kommer Out in the Street. Jag har sett tillräckligt många konsert-DVDer för att veta att det är den här låten som den lilla scengången precis framför mig är till för.

Bruce sjunger första versen uppe vid sin mick, överlycklig, ler hela tiden, och det blir ännu bredare när han håller ut micken mot publiken för att sjunga med. Men sedan, mot andra versen, börjar han gå nerför trappan, närmare och närmare. 

Precis när han sjunger "in the crowd I feel at home," går han förbi mig, inte ens en meter bort, och jag sträcker ut handen, försöker hålla kvar det här, en sekund, och rör vid hans arm. Den är väldigt muskulös och svettig redan efter tre låtar. Han går mot slutet av scengången, sedan går han tillbaka, och då rör jag vid honom igen. I armvecket. Säga vad man vill om den snubben, men jag har kommit fram till att han har ett extremt sexigt armveck. 

Det är vissa konserter då det känns som om alla vet precis vad som ska hända, vad de ska göra och när. We Take Care of Our Own har de flesta av oss inte ens hört live, men vi vet ändå. Det är är arenarock, och vi ska hoppa upp och ner, vi kan melodin vi ska sjunga med i. Vi vet allting, och ändå vet man aldrig vad som händer. När Nils kör ett fem minuter långt gitarrsolo, snurrar och vacklar och svettas och hoppar, och man måste påminna sig om att han är sextio år gammal. När Bruce under I'm Going Down kallar fram Jake till micken, den lilla pojken som ska fylla ut farbror Clarences enorma skor, och säger, på blodigt allvar: "Now Jake... I pull you closer now, baby, but when we kiss, I can feel a doubt..." Och Jake anstränger sig så för att vara allvarlig, för det är en sorglig låt, men det är roligt. Man får skratta, och man får gråta. 

Man får sakna Clarence, och vara glad för att Bruce vill spela vidare, med vetskapen om att Clarence är här även om han inte är här. 

Han spelar My City of Ruins, och framemot första refrängen ropar han: "ARE YOU READY FOR A HOUSECALL?" Jag vet vad det betyder. Jag vet hur han kommer göra med bandpresentationen, men jag kan inte helt förbereda mig. Det börjar glatt, som vanligt. Alla får heta sina smeknamn, Mighty Max och Professor Roy Bittan och Sister Sue, allt det där vi har sett förut. Men så närmar han sig slutet, man vet att han nästan har betat av allihop, och man måste tänka på den viktigaste, den största, som inte är med oss. 

Man tror nästan att Bruce ska låta det vara. Men så tittar han allvarligt ut på publiken och frågar: "Now... Is there someone missing?" 

Jag måste lägga handen över munnen. Bruce vänder sig till Clarences obemannade mikrofonstativ, och sedan tillbaka till oss. 

"Is there someone you're missing here tonight?" 

På de första raderna börjar folk buga för det tomma stativet. Bruce skrattar, med en lite mörk underton. 

"I'll join you," säger han och bugar sig för stativet några gånger. "Yes, we have someone missing. But trust me, he's looking right now. So let him hear your voices!"

Vi vrålar alla ut vår kärlek för Clarence. Jag är så glad att vi kan göra det, att Bruce låter oss sakna honom. Men samtidigt känns det som om få saker kan göra lika ont som det där tomma mikrofonstativet vid hans sida. 

Kvällen är en sorgekväll. Något vi alla behöver. Jag tror inte det finns någon bättre sorgeterapeut, någon som känner vår förlust bättre än Bruce gör. Han saknar honom på samma sätt som vi, men så mycket större. Han saknar en bandmedlem, en mentor, en bästa vän. Jag tror inte att någon hade varit så okej med att sextiotusen pers sörjer på hans konsert som den där mannen. 

"We always have barbecues in the summer," säger han, med Suzies fiol i bakgrunden. "And then we always see who's there... And who's missing. And it's always bittersweet, because as we get older, we have more and more people missing."

Han sluter ögonen. 

"I wrote this song about my hometown. It's about the things you lose... That time has taken from us. And the people we lose... That time has taken from us. And the things we don't lose... That time can't fuck with." 

Om jag kunde gör en egen konsert-DVD av den här kvällen, skulle jag filma Bruces ansikte när de spelade Tenth Avenue Freeze-Out, och han måste sjunga "the Big Man joined the band" utan att The Big Man är där. Istället vänder han sig till storbildsskärmen, där ett bildspel börjar. Clarence under åttiotalet i mohawk och röd kostym. Clarence dansar med Bruce på New York-konserten. Deras enorma, svettiga händer som daskar ihop i en episk high five. 

Jag önskar att jag alltid kunde bära med mig blicken Bruce hade när han såg det bildspelet. Sådan ren, innerlig kärlek ser man alldeles för sällan. 

Det enda som toppar den nivån av hyllning är när de har spelat färdigt Tenth Avenue Freeze-Out. De har gjort såhär hela turnén, visat ett bildspel på Clarence och lyssnat på jublet efteråt. Men jublet slutar inte ikväll. Vi vill ha mer. Bruce tittar ut över publikhavet, går sakta fram till micken. När han talar till oss ser han plötsligt fruktansvärt, sammanbitet ledsen ut. 

"This is a vey special place for us," mumlar han. "And it was a very special place for Clarence, and we want to thank you for giving him a home for all those years. We haven't played this in a long time, and we haven't rehearsed it, but this is for the Big Man." 

Han tar ett steg bort från micken. Ljuset dämpas. Roy Bittans pianonoter faller från högtalarna, som ett glittrande regn. 

Det är Jungleland. Det är Clarences låt. Folk har kommit till honom och sagt att saxsolot från den låten räddade deras liv. De har inte spelat den sedan han dog, och nu vilar hela låten på Jake Clemons, om än breda axlar, men de är inte Clarences. Han bar den låten när hans kropp var så trasig att han var tvungen att åka golfbil mellan spelningarna backstage. 

Det hade kunnat gå hur dåligt som helst. Det hade kunnat bli ett fånigt sätt att låtsas att Clarence fortfarande var med i bandet, fastän det där tomma mikrofonstativet talade sitt tydliga språk. Men det är något av det bästa jag har sett i konsertväg, och när Jake går fram bredvid Bruce, saxofonen glänser i rampljus, så är Clarence inte fysiskt där, men vart han än är, så ler han just nu. 

När Bruce har sjungit den sista, skälvande refrängen, med stor hjälp från publiken, så går han fram till Jake, som står lite avsides, och trots likheten med sin farbror ser han hemskt liten ut. 

Kramen som följer är inte en slutet-av-en-lyckad-låt-kram. Bruce lägger en hand på Jakes nacke, drar honom intill sig och låter honom gömma ansiktet i hans hals. När de släpper taget klappar Bruce honom på axeln en sista gång, ler uppmuntrande trots att han ser gråtfärdig ut själv. Det är en försäkrande kram. En kram för att visa att de alla är stolta över honom, Clarence också. Det här var Jakes eldprov. Clarence går inte att ersätta, men de måste lämna över facklan till någon, och Jake är definitivt det bästa alternativet. 

Det är en sorgekväll, men som alltid är det både Bruce Poeten och Bruce Rockguden som står där uppe. Han får oss att gråta med My City of Ruins, dansa som galningar till Ramrod, där han och Little Steven verkar glömma deras ålder och står och skakar sina häpnadsväckande tighta rumpor framför hela Ullevi, och han får oss att stamp-stamp-klappa till Death to My Hometown, där han står med sin slitna gitarr, asförbannad, politisk, svettig och underbar. 

Bruce och Steven glömmer för övrigt sin ålder allt oftare ju äldre de blir, verkar det som. När Bruce ger upp efter tre timmar, lägger sig ner på scenen och resolut vägrar ställa sig upp, får Steven nog och vrider ur en svamp över hans ansikte. Bruce hämnas med ett vattenpistolkrig på vägen ut från scenen när de är färdiga. Under Shackled and Drawn får Bruce hela bandet att ställa sig på rad vid scenkanten och så ett steg åt vänster, ett åt höger, ett åt vänster, ett åt höger. Det är genialt i sin flamsighet. Det är vackert, tuffmjukt, och framför allt hundra procent äkta. Till och med under Twist and Shout, som inte borde vara möjlig att göra impulsivt när han alltid kör den på Ullevi, får han att verka som om han kom på att de skulle spela den tio minuter innan de gick upp på scenen. 

"Come on," säger han till bandet efter att ha fått dem alla gråtfärdiga med Jungleland. "We gotta send these folks home dancin'." 

Sedan börjar han. Stadium Breaker. Och ta mig fan om vi inte skulle kunna ha sönder arenan igen. Hela publiken är ett dansgolv, hela vägen upp på läktarna, men Bruce är inte nöjd. 

"Come on, boys," säger han och pekar på några killar på första raden. "We need some booty shaking!" 

Han säger samma sak till min del av första raden. Jag svarar med att skaka med både rumpan och brösten, bara för att vara på säkra sidan, och Bruce skrattar. 

"Oh, you got it right," säger han och pekar på mig. 

("Oh, you got it right" ska för övrigt för alltid ses som Guds budskap från och med nu. Det är orden han har talat till mig. Nu vet jag hur Muhammed känner sig. Förutom att jag inte tror att Gud sa åt Muhammed att han behövde lite booty shaking.) 

Vi dansar, hoppar, och hur roligt jag än har så är det en ny jobbig liten tanke som ligger längst bak och tjatar: Snälla, låt det inte vara slut redan. Snälla, jag har väntat så länge. Det kan inte redan vara slut. 

Det tar slut där. Men det hade inte kunnat sluta bättre. 

Det är det Bruce gör. En kväll där han vill få oss att känna något annat än osäkerhet, rädsla, ilska, och om vi inte kan släppa det, så ska han iallafall förklara det för oss. Göra det logiskt varför vi känner som vi gör, och framför allt, säga att han förstår oss. Vi inte är ensamma. 

Inte ens jag bryr mig om att det inte är så. Bruce får mig att känna mig älskad, och jag känner att han förstår mig. Jag vet att alla på den där arenan känner likadant, och det är faktiskt fysiskt omöjligt att han har en unik insikt i oss alla på samma gång, men det spelar ingen roll. Ikväll kan jag glömma analys, konsekvenser, pessimism, jobbiga små röster i bakhuvudet. Jag känner att jag är en del av allting nu. Allt det fantastiska och stora som finns på Ullevi ikväll och skiter i att det inte är så. Det är så iallafall. 

Det fantastiska stora som får oss alla att lyda Bruce blint under Waiting on a Sunny Day. På första raden skriker vi verkligen med i refrängen, han behöver knappt sjunga själv. Men sedan säger Bruce: "Once more, A LITTLE BIT LOUDER!" och då sjunger vi högre. Efter det han ger oss är det det minsta vi kan göra. 

Det fantastiska stora som får Bruce att sjunga en låt han har spelat sex gånger live under de senaste trettio åren, men låta så fantastiskt att vi lyfter våra mobiler, lyser med lampor, skapa ett hav av små eldflugor för Frankie, det vackra klockspelet som studsar på våra huvuden. 

När Bruce har presenterat bandet sjunger han vidare på My City of Ruins. När slutpartiet börjar, och han har sjungit: "I pray lord, with these hands... I pray for your strength, lord..." lyfter hela Ullevi händerna. Tillber nästan. Jag orkar egentligen inte. Jag är trött, hungrig, och så uppriven av det där tomma mikrofonstativet att jag bara vill stå här och gråta en stund. Men jag gör det ändå. 

Jag lyfter händerna. De är dränkta i tårar. Precis när de kommer upp i luften och blir en del av havet av dyrkan, blåser en varm sommarvind in över Ullevi. 

I'll try forever, I'm never gonna say surrender

När Mli äntligen messar mig och säger att de är på väg in mot stan har jag inte varit utanför lägenheten på två dygn. Jag är redan sjuk, inte sjuk till den grad som influensan snart kommer blomma ut i, men tillräckligt för att det antagligen skulle vara en bra idé att skippa konserten idag. Men aldrig i livet. Det är ju Gavin, för fan.

Jag träffar Mli och Linn vid spottkoppen, och jag borde antagligen inte krama dem heller, jag vet inte om jag smittar, men jag kramar dem ändå. Jag försöker att inte tänka på allt jag inte borde göra idag. Sedan går vi ut och försöker jaga rätt på ett ställe att äta på. Tunt florsockersnö har börjat falla, himlen är som blåbärsslushie. Jag får en snöflinga rakt på nästippen.

När vi har ätit och hittat vår ingång flyr vi den sibiriska kylan in i Annexet. När vi har brottats oss fram till de bästa platserna vi kan hitta utan att behöva hugga ner någon framför oss så är det bara en kvart tills förbandet kommer in. Jag har inte haft så mycket tid att tagga till det här, vi köpte biljetterna för bara typ två veckor sedan, och mellan plugg och influensasymtom finns det ju inte så mycket tid över till annat, men nu börjar jag faktiskt inse, fan, vi ska se Gavin, en av de första små fåntrattarna på akustisk gitarr som jag blev kär i, Gavin vars debutalbum jag fick som en bränd kopia i julklapp under högstadiet när det mesta var total jävla skit och så lyssnade jag på honom och blev glad utan att veta varför. Den Gavin! Jag blir alldeles fnissig och studsig, och står mest och väntar ut killen med gullig dialekt och extremt avsiktligt bedhead som har tvingats in som förband. Jag har knappt någon röst kvar, jag tänker inte slösa den på att stå och jubla för den här killen.

Bedheadet går ut, och det blir mörkt på scenen. De hjular in Gavins obligatoriska flygel. Linn grabbar tag i min arm för att se till att jag inte försvinner, jag är så ivrig att jag mer eller mindre medvetet har börjat tränga mig fram genom folkmassan. Framför mig står två killar som är så macho att jag är övertygad om att de måste vara medtvingade pojkvänner, innan jag råkar höra lite av deras samtal.

"Tror du han öppnar med Sweeter eller?" "Nej, jag tror på I Don't Wanna Be, det är en riktig öppnarlåt. Den är sådär så alla sjunger med, liksom."

Sedan kommer Gavin in. Han har hatt och grön skjorta, ser i vanlig ordning ganska anspråkslös ut. Killarna framför mig gissade fel, för han öppnar med Candy, och då får han inte ha sin gitarr, han ser lite nervös ut när han får stå där och improvisera i sitt armviftande scenspråk. Men det behöver han inte vara, publiken tar all kärlek han ger oss och kastar tillbaka den tiofalt, sjunger med och viftar tillbaka  med armarna, klappar takten och när han frågar hur vi mår skriker vi bara som fan, vi utgår från att han fattar att det betyder att vi mår bra.

Sedan sätter sig Gavin vid sin flygel och spelar de första tonerna till Chariot. Den är så jävla vacker av någon anledning, och jag verkar inte vara den enda som tycker det. Det går vidare, utan något riktigt uppehåll, det finns inget mellanrum i underbarheten för mig att tänka att nu är något fel, nu måste något för fan gå fel, för inget som är fel spelar någon roll. Det spelar ingen roll att Annexet har så dålig ventilation att det på sin höjd ibland kommer ner en liten pust av ren luft som alla i hela lokalen får slåss om. Det spelar ingen roll att jag egentligen har för ont i halsen för att skrika eller att jag svettas som en gris eller att alla långa människor i publiken verkar ha bestämt sig för att ställa sig precis framför mig. Jag skäms inte ens när det räcker med Gavins försnack till Soldier för att jag ska stå och blinka bort tårar bland en massa människor jag inte känner.

Först frågar han hur många av tjejerna här som är kära. Jag vet inte om det räknas att jag är kär i typ sex kändisar som inte vet att jag finns och ungefär lika många fiktiva figurer, men jag räcker upp handen ändå.

"Okay, let's see..." Gavin går igenom våra uppsträckta händer. "Off the market, off the market, unavailable, unavailable..."

Jag tror de flesta tjejerna här skulle dumpa vilka de nu är kära i för hans skull, men det är väl bra att han tar hänsyn.

"So I was working at this hotel..." säger Gavin när han har jagat ner hela sitt band från scenen och står där själv med sin gitarr. "...with all these horrible, really rich people. They asked me to do this and this, and sometimes, they gave me a tip. And I was like... Thank you very fucking much." Han ler åt sitt eget skämt, ser ändå lite blyg ut. "And then I went: 'Have a nice day.' But what I really meant was... 'Go fuck yourself.'"

Jag trodde han skulle vara en stereotyp, blyg singer-songwriter. Och visst, han är ingen Springsteen, han skulle knappast stageglida, men Gavin är ett klassiskt fall av töntcoolhet. Han dansar så töntigt att det blir coolt, coolt av den enkla anledningen att han vet att det inte är coolt men gör det ändå. Mot slutet, när han sjunger Radiation, är han så svettig att den blekgröna skjortan nästan helt har bytt färg. För han har gjort allt för oss ikväll. Just ikväll har han älskat oss lika mycket som vi älskar honom.

När ljuset tänds i lokalen fylls jag, om än bara en kort sekund, av den där känslan av tomhet som alltid följer en episk konsert. Jag är fortfarande sprallig, svettig, uttorkad, slutkörd och överlycklig, men det finns ändå där. Den enda som jag har hört beskriva den känslan på ett tillfredsställande sätt är Astrid Lindgren, när hon skriver om Madickens besvikelse på julafton, när hon och hennes familj ser jultomten försvinna utanför fönstret och slår händerna över ansiktet: Åh, tänk att det är slut nu, mamma, tänk att det redan är slut! 


Men det varar inte så länge. Lyckan lever kvar efteråt, när vi står i den evighetslånga garderobskön och jag är så trött att jag halvsover lite på Linns axel. Jag tänker på när Gavin gick fram till kanten på scenen, orkestern blev tyst och han höll ut micken mot publiken, och vi alla vrålade de där underbara orden.

I'd get it if you need it, 
I'll search it if you don't see it
You're thirsty, I'll be rain, 
When you get hurt, I'll take your pain


Några killar får nästan halva garderobskön att sjunga med i introt till Soldier. Sedan när vi har fått våra jackor småspringer vi till tunnelbanan. Det snöar inte längre, och jag skulle inte bry mig om det gjorde det. Jag är solig inuti.

I know you're scared, and that's okay... But pretending that you're fine won't keep the hellhounds at bay

Det är vissa saker jag aldrig har förstått om människor och som jag antagligen kommer bli tvungen att lära mig om jag ska orka tampas med den där förbannade demonhunden hur länge den nu planerar att stanna kvar.

Hur man förväntas visa sig svag med människor. Att folk kan få det att verka så jävla lätt att öppna sig när det är precis det konceptet som har gått åt helvete så många gånger.

Hur de kan få det så himla lätt att lida, hur de kan få det att se så himla rent och snyggt ut. Att jag kan prata med någon om hur bara tanken på att gå till skolan kan göra en skakig på det där sättet, det som känns ända in i benmärgen, och de säger att ja, det känner de igen. Och visst, de har också ljugit för deras föräldrar om varför de ser så ledsna ut, och de kan också dö på insidan och ändå tvinga sig själv ur sängen för att gå till skolan och le mot lärarna. Men det känns som om det bara är jag som gör en så jävla stor grej av det, jag som ska sitta och vara svår och konstnärlig klockan tre på natten och gråter till fåniga Youtube-klipp med Sam och Dean. För jag kan inte bara släppa saker. De fastnar.

Hur de kan tycka det är så enkelt att interagera med anda människor. Som om ingen har förklarat för dem att det är det svåraste som finns. Veta vad man kan säga, hur man egentligen har ett normalt samtal. Utan att ta upp att man ibland bara vill kasta ut något genom fönstret utan att man egentligen vet varför.

Hur allt det där som kan förstöra hela min dag - jag hälsar på någon på fel sätt, jag ser ett sms som någon skickade för sex timmar sedan som jag inte har svarat på, en lärare har skrivit något i omdömet om att det finns vissa saker jag behöver jobba på - bara rinner av dem.

För ärligt talat, jag vet att jag har världens bästa stödnätverk, men jag vet aldrig hur jag ska prata med dem. För för mig är det fortfarande ett mirakel att så fina människor faktiskt tycker om mig, och jag kan inte tänka mig ett möjligt scenario (även om sådana scenarior har uppstått upprepade gånger) där de skulle vara det minsta intresserade av vad jag mår dåligt över. Och då blir allt ännu svårare. För jag vet att de faktiskt vill att jag ska prata med dem och blir ledsna när jag går runt och beter mig som om jag inte har någon anledning att lita på dem.

I nuläget jobbar jag mest på att erkänna allt det där för mig själv. Det är okej att inte vara perfekt, inget blir bättre av att förtränga saker, bla bla. Jag går i fucking terapi för det, men det är ändå en till sådan där grej som jag inte fattar hur folk klarar av när det är så himla svårt för mig.

Att faktiskt komma fram till den logiska lösningen att ja, jag mår inte så jävla bra och jag får väl se till att jobba med det, och sedan faktiskt agera efter den.

We found love in a hopeless place

Told you I'd be here forever, 

that I'd always be your friend

Took an oath, I'm gonna stick it out 'til the end

Vad mycket sämre allt skulle vara utan dig. 

Du gav mig gåtorna tillbaks, du gjorde mig lycklig och förvånad

På tisdagen ersattes de illa anpassade gråtanfall jag får ibland med illa anpassade skrattanfall, medan jag gick runt i cirklar i lägenheten och ibland ansträngde mig för att sitta ner tillräckligt länge för att andas.

Det hade lätt kunnat gå väldigt fel. Mina förväntningar var typ lika stora som Mount Everest efter den förra konserten, vi hade dåliga platser och jag och pappa kom nästan dit för sent. Och bortsett från allt det, när var senaste gången jag tillät mig att vara lycklig? Inte sabbade allting genom att överanalysera det?

Men så satt vi där, stämningen steg tills och allas otålighet verkade bli så stor att den tryckte mot taket på Cirkus, ljuset sjönk, strålkastarna lös mot publiken i mörkblåa strålar. Och så kom Lasse in, och inget av allt det där som brukar förstöra allt verkade vara viktigt. Det var en av de där sällsynta ögonblicken då allt det där smälter bort och jag känner att det är inte så farligt, det finns faktiskt inget läskigt här, det är vackert, det är faktiskt vackert. Just nu.

Publiken skriker och jublar och jag klappar tills handflatorna blir ömma, men när han börjar spela så blir det en nästan andäktig tystnad. Det är en ny låt, jag har aldrig hört den förut, men det spelar ingen roll. Jag är tårögd iallafall. Och sedan fortsätter han, med det där mörkblå motljuset, han spelar Jag Har Väntat På Ett Regn och trummorna vibrerar in i hjärtat, det gör nästan ont.

Lasse gör en paus. Medan han pratar håller han kvar händerna på gitarren, som om han vill ha ett skydd mellan sig själv och publiken, och hans mellansnack är blygt. Han berättar att nästa låt skrev han när han hade försökt ringa till en tjej och berätta att han var kär i henne innan hon flyttade till England. Hon svarade inte, så han fick prata in ett meddelande på hennes telefonsvarare, och det blev mest fånigt. Han var tvungen att ringa henne efteråt och prata in ett meddelande för att förklara sitt förra meddelande. Och sedan ett till meddelande för att förklara det meddelandet, och sedan ett till efter det. Till och med på avstånd kan jag se att hans blick flackar ner i scengolvet. Han är så blyg. Jag vill bara krama honom.

Järnvägsspår börjar, det är intimt och mäktigt och jag orkar nästan inte med det, det är nästan för jobbigt, och sedan, när Solen I Ögonen börjar så är det nästan ännu värre. Och när han säger att nästa låt blir deras sista, spelar det ingen roll att jag vet att han kommer spela extranummer sedan. Jag får nästan panik vid tanken på att det ska ta slut.

Det känns viktigare än någonsin att skratta åt allt som är svart och gråta när ingen ser på. Med hjärta av ädeltitan.

Det finns vissa saker som gör livet jävligt bra. Konserter är en av dem. Winnerbäck framför allt.

We're trading our angels for black hearts instead, but no retreat and no surrendering

Ett litet brev till min kära prestationsångest

Ja, du har det jävligt bra just nu, eller hur? Jag kan inte ens föreställa mig hur bra det måste vara att vara du jämfört med att vara den som måste dras med dig hela tiden.

Jag har alltid föreställt mig dig som någon som mår bra när jag mår dåligt. Fastän du är något som sitter i mitt huvud och tekniskt sett är en del av mig, så känns du som något utomstående. Jag vet att jag är lycklig ibland, och de stunderna känner jag mig alldeles hel. Alldeles som mig själv, och det är sedan när du kommer tillbaka som jag känner mig som någon annan. Ihålig. Demonhundens ylande en enda lång, klagande ton.

För jag vet ju att jag inte är sådan där som du vill få mig att verka. Det är inte jag. Den där hjälplösa lilla människan som du kan förvandla mig till, som bara hulkar och snorar och snyftar och kan slåss mot hela världen men inte skriva ett fucking prov, det är du, inte jag. När skriver något episkt, står och skriker på en konsert och är en del av något enormt och fantastiskt, när jag säger något roligt som mina kompisar skrattar åt, det är då jag är jag.

Allt annat är något som du har hittat på. Och visst, vi vet alla att jag matchar din mall och gör precis som du vill större delen av tiden. Men bara så du vet. Jag vet att jag inte är sådan. Jag är så himla, himla mycket bättre.

Jag kommer ihåg precis när du kom in i mitt liv. Det var i åttan, jag hade precis slutat ha anorexia, kände mig någorlunda vettig för första gången på länge, och så kom du in, i formen av en SYO-konsulent. En jävel som började prata om att nu var det inte läge att slappa längre, för nu var det åttan och då skulle vi få BETYG. Och betygen var viktiga. Det var fan inte klokt vad viktiga betygen var.

Vi hade träffats tidigare, vi två, men då var det inte såhär. Då var det bara den innerliga bitterheten när någon lärare kom fram med huvudet på sned och frågade om jag behövde hjälp, inte som om han frågade bara i förbigående, utan på det där lilla-gumman-jag-vet-ju-att-det-här-är-lite-svårt-för-dig-sättet. En svart liten sten som landade inuti när jag satt med mamma på utvecklingssamtal och försökte förstå sig på mig.

Den där gången i åttan kickade det in på riktigt, och jag försökte skratta bort det ganska långt efteråt, låtsas att jag fortfarande hade samma fuck you-attityd som tidigare, men jag kände det. Jag hade fått en ny ledsagare nu.

Om anorexian var en ranglig, skelettaktig gammal gumma, krökt rygg och spindelhänder med rutten hud, så var prestationsångesten mer lik demonhunden.

Vet du, när jag skulle komma på en rubrik till det här inlägget vacklade jag mellan en massa olika låtcitat. Jag kommer ju sällan på mina titlar själv, men nu kändes det som om jag hade ett ovanligt brett sortiment att välja mellan. Jag kunde ta allt från "jag har givit dig allt, jag har ingenting kvar," "I don't want to be a puppet for you, don't want to bite the hand that's bleeding." Jag var nära att landa på "I'm on my knees, you're my favorite disease and I love the way you kill me." För ibland tänker jag ju, fastän jag skäms för det efteråt, att hur mycket jag än hatar dig så kan jag inte leva utan dig.

För utan dig kommer jag bli det där jobbiga lilla monstret igen. Som inte har några fina betyg att gömma sig bakom, bara rufsigt hår och knytnävar.

Men sedan hittade jag det här fina Our Lady Peace-citat och kom på att du är inte jag. Jag är inte du. Du är tomrummet och ylandet och mörkret i huvudet, men du är inte jag. Det är när du är borta som jag är jag. Fastän jag har för vana att byta bort lyckan för att vara med dig, så är det för att jag är dum och självdestruktiv. Inte för att jag inte kan leva utan dig.

Det är du som inte kan leva utan mig. Så så kul kan det ju inte vara att vara du. Det är ju inte jag som hulkar och snorar och inte kan skriva prov.

There'll be peace when you are done. Lay your weary head to rest, don't you cry no more.

Runt tiorycket på kvällen, den femte september 2011, inser jag att det inte är något fel på mig.

Först tänker jag på Dean i Supernatural. Tänker på hur lika vi är egentligen, så tuffa på utsidan för att dölja svärtan på insidan, och klamrar sig så desperata fast vid de vi älskar för att vi egentligen, innerst inne, inte tycker att vi är värda dem. Jag tänker att anledningen till att jag aldrig kommer gilla Supernatural antagligen är att när det inte går bra för Dean, vilket är väldigt ofta, så tar jag det extremt personligt. (Och notera att det här är en fantasy-serie, så det är inga futtiga MVGn Dean hänger upp sin självkänsla på. Vi snackar apokalypsen eller iallafall femtio tusen oskyldiga människoliv.)

Sedan tänker jag att Dean har det jävligt jobbigt, men han verkar klara sig ganska bra bara med vetskapen att han har någon som älskar honom vad som än händer. Och det har ju jag också, så jag borde klara mig helt okej ändå.

Sedan tänker jag att jag inte vill vara beroende av andra (fastän det redan är ALLDELES för sent att tänka så). Jag vill vara en survivor, och även om alla skulle lämna mig så vill jag ändå kunna älska mig själv tillräckligt mycket för att hålla huvudet över vattenytan. Men jag är inte så bra på det. Det har jag aldrig varit.

Sedan frågar jag mig själv varför det är så.

Jag frågar mig själv vad det är för fel på mig egentligen, varför jag är så alltigenom missnöjd när jag ser mig i spegeln. Jag frågar mig själv varför jag ser så mycket gott i Dean, fastän jag inte kan se alls lika mycket gott i samma egenskaper hos mig själv.

Svaret är enkelt; jag tycker inte om mig själv. Newsflash. Men min djupa, grundläggande tro att jag är en dålig människa... Den bygger inte på något logiskt. Det är bara som jag tycker.

Det är inget fel på mig. Jag inser det nu, på riktigt. Det är inget fel på mig.

Och visst, jag kan veta det hur mycket jag vill. Två års terapi har lärt mig ganska mycket om hur otroligt lite vetskap har att göra med känslor. Jag kommer antagligen känna mig som en dålig människa en bra tid framöver. Jag gråter fortfarande lika mycket, det gör fortfarande ont.

Men om Dean kan kämpa mot en armé av demoner så borde jag kunna det också. Fastän mina demoner är på insidan.